Portugisisk film är liten i publik och stor i anseende. Landet har en regissör som gjorde film i över sjuttio år, en som vann regipriset i Cannes 2024 och en som filmar samma Lissabonkvarter om och om igen. Ingen av dem gör lättillgänglig underhållning. Men flera av filmerna utspelar sig på platser du kan gå till, och en av dem visar Porto som staden såg ut 1942.
Praktisk sak först, för den gäller din resa direkt: portugisiska biografer dubbar inte. Utländsk film visas på originalspråk med portugisiska undertexter, med undantag för barnfilm. En engelskspråkig film går alltså att se på bio i Lissabon eller Porto utan förkunskaper — och det är en av flera förklaringar till att engelskan sitter så bra i landet.
Manoel de Oliveira filmade Porto i sjuttio år
Oliveira (1908–2015) är den ovanligaste karriären i europeisk film: han debuterade 1931 och gjorde långfilm ända in på sitt tionde decennium. Förstlingsverket Douro, Faina Fluvial från 1931 är en kort, stum dokumentär om arbetet på floden i hans egen hemstad, i den stilriktning som brukar kallas stadssymfoni. Den är fortfarande det bästa sättet att se hur Ribeira fungerade som arbetsplats innan den blev ett vykort.
Elva år senare kom Aniki-Bóbó (1942), hans första långfilm, inspelad på plats i Porto med barn från staden i rollerna. Handlingen är enkel — barn på flodstranden, en stöld, en skuld — men filmen har i efterhand setts som en föregångare till den italienska neorealismen. Ser du den innan du åker känner du igen trapporna, kajen och floden. Det är samma kvarter, med hundraårig skillnad i vad det används till.
Vale Abraão (1993) flyttar upp i Dourodalen. Filmen bygger på Agustina Bessa-Luís roman, som i sin tur lånar sin form från Madame Bovary, och visades i Quinzaine des Réalisateurs i Cannes samma år. Den är över tre timmar lång och rör sig långsamt. Å andra sidan är det den enda film som ger dalgången med terrasserna den tid landskapet faktiskt kräver — jämför med flodkryssningen på Douro, som gör samma sak på fyra timmar.
Miguel Gomes vann Cannes med en film om Asien
Gomes är den portugisiska film som lättast tar sig ut i världen. Tabu (2012) är i två delar, den ena i dagens Lissabon och den andra i ett kolonialt Afrika, filmad i svartvitt och delvis utan synkljud. Den är vacker och sorgsen, och den är också en kommentar till det som beskrivs i Portugals koloniala arv.
Tolv år senare fick han priset för bästa regi i Cannes 2024 för Grand Tour, som hade världspremiär i huvudtävlan den 22 maj det året. Han blev därmed den första portugisiska regissör som vunnit det priset. Filmen är en resa genom Asien 1918, delvis dokumentärt filmad i nutid, och den kräver tålamod. Den ger däremot bättre utdelning än de flesta.
Pedro Costa och kvarteret som revs
Costa har i praktiken ägnat sin karriär åt en enda plats: Fontainhas, ett fattigt kvarter i utkanten av Lissabon byggt av kapverdianska invandrare, och de människor som bodde där. Kvarteret revs, invånarna flyttades till nybyggda områden, och Costa fortsatte filma dem där. Filmerna är långsamma, mörkt fotograferade och närmast dokumentära i sitt tillvägagångssätt.
Vitalina Varela (2019) vann Guldleoparden i Locarno och priset för bästa skådespelerska, med världspremiär den 14 augusti 2019. Huvudpersonen spelar sig själv: en kapverdiansk kvinna som kommer till Lissabon för sin mans begravning och stannar. Det är inte semesterfilm. Det är däremot den bästa ingången till en sida av staden som ligger tio minuter från flygplatsen och aldrig kommer med i någon guide.
Filmer som utspelar sig där du kan gå
| Film | År | Plats du kan besöka |
|---|---|---|
| Aniki-Bóbó | 1942 | Ribeira och floden i Porto |
| Vale Abraão | 1993 | Dourodalen |
| Capitães de Abril | 2000 | Lissabon, revolutionens platser |
| A Herdade | 2019 | ett gods i Alentejo |
| Rabo de Peixe (serie) | 2023 | norra São Miguel på Azorerna |
Capitães de Abril är Maria de Medeiros regidebut och skildrar dygnet kring den 25 april 1974 med verkliga personer i handlingen; den visades i Un Certain Regard i Cannes samma år. Se den före ett besök i Lissabon och du kommer att gå förbi platser du känner igen. A Herdade av Tiago Guedes tävlade i Venedig 2019 och utspelar sig på ett stort gods i Alentejo — den förklarar godsstrukturen i landskapet bättre än någon text.
Netflixserien Rabo de Peixe från 2023 utgår från en verklig händelse: 2001 sköljde stora mängder kokain i land vid fiskesamhället med samma namn på São Miguel. Serien är underhållning och inte dokumentär, men landskapet är äkta och den har gjort mer för öns igenkänning i Skandinavien än något turistmaterial.
Utländska filmer inspelade i Portugal
Wim Wenders Lisbon Story (1994) är en kärleksförklaring till staden med gruppen Madredeus i handlingen, och den kom när Lissabon var Europas kulturhuvudstad. Alain Tanners Dans la ville blanche (1983) med Bruno Ganz visar en betydligt slitnare stad. Night Train to Lisbon (2013) med Jeremy Irons är den mest sedda av dem alla och också den mest turistiska — den är fint filmad och tunn i innehållet.
En rimlig ingång, om du bara ser en. Vill du ha Porto: Aniki-Bóbó. Vill du ha Lissabons historia: Capitães de Abril. Vill du ha Lissabon som stämning: Lisbon Story. Vill du ha filmkonst och har tre timmar: Vale Abraão.
Var du ser film på plats
Cinemateca Portuguesa i Lissabon är landets filmarkiv och visar dagligen program ur samlingen, ofta klassiker i kopia. Det är en institution och inte en biograf i vanlig mening, med egen bokhandel och en välkänd terrass. Programmet ändras kontinuerligt, så kolla vad som går just din vecka.
Vid sidan av det finns en levande festivalscen. IndieLisboa i Lissabon på våren och Curtas Vila do Conde, en internationell kortfilmsfestival strax norr om Porto på sommaren, är de två mest etablerade. Båda visar mycket med engelsk text. Ligger din resa rätt i tiden är kortfilmsfestivalen i Vila do Conde ett ovanligt trevligt sätt att tillbringa en kväll i en småstad.
Vanliga frågor
Dubbas filmer på portugisisk bio?
Nej, med undantag för barnfilm. Utländska filmer visas på originalspråk med portugisiska undertexter, både på bio och på tv. Är filmen engelskspråkig kan du alltså gå på bio i Portugal utan att kunna ett ord portugisiska, och biljetten är billigare än i Sverige.
Vilken portugisisk film ska man börja med?
Aniki-Bóbó från 1942 om du reser till Porto — den är kort, tillgänglig och visar staden som den var. Ska du till Lissabon fungerar Capitães de Abril från 2000 bäst, eftersom den ger revolutionen 1974 ett förlopp och en geografi. Oliveiras och Costas senare filmer är belönade men krävande.
Har någon portugisisk film vunnit ett stort pris?
Ja. Miguel Gomes fick priset för bästa regi i Cannes 2024 för Grand Tour, som första portugis. Pedro Costas Vitalina Varela vann Guldleoparden i Locarno 2019. Manoel de Oliveira tävlade i Cannes och Venedig i decennier och fick flera hedersutmärkelser.
Var kan jag se portugisisk film hemifrån?
Utbudet på svenska strömningstjänster är tunt och skiftar. Rabo de Peixe ligger på Netflix, medan Oliveira, Gomes och Costa oftast finns hos specialiserade tjänster eller på dvd med engelsk text. Filmarkiven och de europeiska kulturinstituten visar dem regelbundet i Sverige också.