Igreja de São Francisco i Porto är en gotisk kyrka vars insida har byggts över med förgyllt träsnideri i två hundra år. Biljetten omfattar kyrkan, den intilliggande Igreja dos Terceiros, museisalarna i Casa do Despacho och katakomberna under golvet. Öppet 09.00–20.00 mellan 1 april och 30 september och 09.00–19.00 mellan 1 oktober och 31 mars, stängt den 25 december.
Anläggningen förvaltas av Venerável Ordem Terceira de São Francisco do Porto, en brödraskapsorden som fortfarande driver sjukhus och äldreboenden i staden. Kyrkan är nationalmonument sedan 1910 och ligger i den del av Porto som är världsarv sedan 1996.
Ingen vet hur mycket guld det är, och orden säger det inte
Här måste vi vara raka, för det här är den vanligaste uppgiften om kyrkan och den finns inte belagd någonstans. Siffror som cirkulerar är hundra kilo, tre hundra kilo, fyra hundra kilo och sex hundra kilo bladguld. Ingen av dem kommer från ägaren. Orden publicerar inget tal alls, och beskriver i stället interiören som ett av Portugals rikaste och vackraste förråd av talha dourada, förgyllt snideri.
Det finns goda skäl till tystnaden. Snidverket är utfört i etapper från 1600-talet till mitten av 1700-talet, delar av förgyllningen har nötts bort och delar har avlägsnats vid ombyggnader. Att räkna kilo på det är gissningar. Vi skriver därför inget kilotal, och du bör vara skeptisk mot varje guide som gör det.
Det du däremot kan konstatera med egna ögon är kontrasten, och den är kyrkans egen poäng: en sträng, naken gotisk arkitektur med tre skepp och fem travéer, som helt har täckts över av en barock som drar åt motsatt håll.
Det du ska titta efter, i ordning
Börja vid porten och vänd dig om innan du går in i mittgången. Till vänster om portalen ligger Luís Álvares de Sousas gravkapell och en av de äldsta bevarade väggmålningarna i landet, Senhora da Rosa, tillskriven António de Florentim. Till höger sitter en nisch med en skulptur av Franciskus i polykromt granit från 1200-talet, alltså äldre än allt guld runt omkring.
Huvudnumret är Jesse rot, en av de mest överdådiga bearbetningarna av motivet i landet, gjord av Filipe da Silva och António Gomes på 1700-talet. Ur den liggande Jesses kropp växer ett träd med tolv Judakungar i grenverket, och överst sitter Maria med barnet med Josef framför. I nischer på båda sidor står Anna och Joakim tillsammans med fyra franciskanska teologer som skrivit om den obefläckade avlelsen. Det är ett släktträd byggt som ett möbelsnickeri, och det finns inget liknande i Portugal.
I tvärskeppet står retablerna över São Benedito, Santo António och São Francisco på vänster sida, och São Boaventura, Nossa Senhora das Candeias och de heliga tre konungarnas kapell till höger. Nossa Senhora do Socorro-retabeln är från 1740, ritad av Francisco do Couto e Azevedo. Retablerna över marockomartyrerna och bebådelsen gjordes av Manuel Pereira da Costa Noronha 1750, och kapellet Nossa Senhora da Soledade av Francisco Pereira Campanhã 1765.
Bilderna kommer att göra dig besviken. Guldet reflekterar och rummet är mörkt, så telefonkameran ger antingen en gul gröt eller en svart vägg. Det här är en av få sevärdheter i Porto där det faktiskt lönar sig att stå still i tio minuter och låta ögonen vänja sig i stället. Fråga i kassan vad som gäller för fotografering innan du lyfter kameran.
Katakomberna är inte en spökattraktion
Museivägen fortsätter in i Casa do Despacho, ritad av Nicolau Nasoni — italienaren bakom Torre dos Clérigos — och färdig 1749 efter att en brand förstört det härbärge som låg på platsen. På första våningen finns skattkammarsalen med en permanent utställning om ordens och stadens historia. En trappa upp ligger sessionssalen med ett åttkantigt kassettak, målat vitt med inlägg av förgyllt snideri, och en krucifixretabel tillskriven José Teixeira Guimarães.
Under gården och byggnaden ligger begravningsplatsen. Mellan 1749 och 1866 begravdes ordens samtliga välgörare här, i gravkamrar längs sidorna. Den äldsta delen har ett barockaltare och förgyllt snideri; resten är vita väggar och svarta gravluckor, och kontrasten är hela intrycket. I katakomberna finns också benhuset, där tusentals ben efter bröder och välgörare som en gång låg i kamrarna ligger framme.
Det är inget makabert rum. Det är städat, ljust och tyst, och logiken bakom det är densamma som i benkapellet i Évora: när gravplatsen tar slut måste benen någonstans, och man valde att göra det synligt i stället för att gömma det. Skillnaden är att Évora murade in benen som dekoration, medan Porto lade dem i ett magasin.
Den andra kyrkan, som nästan alla går förbi
Biljetten ger också Igreja dos Terceiros de São Francisco, som ligger i samma kvarter. Den påbörjades 1792 och är något helt annat: klassicism, och enligt orden själv startpunkten för en ny religiös arkitektur i Porto. Den nypalladianska strömningen hade just kommit till staden via Hospital de Santo António, och kyrkan svarar på den.
Fasaden har två våningar. Nedtill dubbla romerskt doriska kolonner med statyer av Ödmjukheten och Botfärdigheten emellan; upptill joniska kolonner med tre fönster, ordens vapen krönt av en kunglig krona, och statyerna Hoppet och Kärleken på var sida med Tron i mitten. Efter guldkyrkan är det ett rum som känns som en kall dusch, och det är precis därför det är intressant. Skillnaden mellan de två byggnaderna gås igenom i portugisisk arkitektur.
Priser, kö och hur du får in den i dagen
Vi anger inget biljettpris här. Ordens egen webbplats publicerar öppettider men ingen prislista, och de belopp som cirkulerar på tredjepartssajter är olika stora och saknar giltighetsdatum. Räkna med att betala i kassan på plats. Bokar du via en vidareförsäljare betalar du nästan alltid mer än vid luckan — samma mönster som beskrivs i turistfällor och dolda avgifter.
Kyrkan ligger på Rua do Infante D. Henrique, nere vid floden mellan Ribeira och Palácio da Bolsa, som är granne. De två går utmärkt att göra i följd, men Bolsa säljs bara som guidad rundtur med fasta avgångar, medan São Francisco går i din egen takt. Räkna med fyrtiofem minuter till en timme för hela anläggningen inklusive katakomberna.
Bäst tid är strax efter öppning klockan nio eller sista timmen. Mitt på dagen kommer bussgrupperna från kryssningsfartygen och portvinskällarna i Vila Nova de Gaia över bron, och då blir de smala museisalarna trånga. En förmiddag som fungerar: São Francisco, Bolsa, lunch vid floden, sedan över Dom Luís I till portvinshusen — upplägget står i fyra dagar i Porto. Vad som händer på andra sidan bron beskrivs i portvin.
Vanliga frågor
Hur mycket guld finns det i Igreja de São Francisco?
Ingen vet, och den ansvariga orden har aldrig publicerat något tal. Uppgifter på mellan hundra och sex hundra kilo bladguld cirkulerar i reseguider och tidningar, men de bygger inte på någon känd inventering. Snidverket är dessutom gjort i etapper under mer än ett sekel, och delar av förgyllningen är borta. Behandla varje kilotal du ser som en gissning.
Vad ingår i biljetten till São Francisco i Porto?
Själva klosterkyrkan med det förgyllda snidverket, den nyklassicistiska Igreja dos Terceiros, museivägen genom Casa do Despacho med skattkammarsalen och sessionssalen, samt katakombkyrkogården med benhuset under byggnaden. Det är alltså fyra ganska olika saker på samma biljett, och det är skälet till att en snabb titt på tio minuter blir en besvikelse.
Är katakomberna otäcka att gå in i med barn?
Nej, för de flesta barn. Gravkamrarna är stängda gravluckor längs väggarna, benhuset ligger samlat på ett ställe och rummet är torrt, upplyst och tyst. Säg i förväg vad ni ska titta på, så blir det en fråga i stället för en överraskning. Barn brukar hantera den här sortens rum lugnare än vuxna gör.
Vilken tid på dagen är det minst folk?
Strax efter öppning klockan nio, och den sista timmen före stängning. Mitt på dagen sammanfaller kryssningsgrupperna och portvinsturerna, och passagerna i museidelen är smala nog att en enda grupp märks tydligt. På sommaren stänger kyrkan klockan åtta på kvällen, vilket ger ett ovanligt lugnt tidsfönster efter middagstid.