Cabo Espichel är en udde tjugo minuter väster om Sesimbra där en övergiven vallfartsanläggning från 1700-talet står på klippkanten, och där dinosauriespår sitter i en nästan lodrät bergvägg nedanför. Det kostar ingenting att komma hit och det finns ingen bemanning. Det finns heller inget räcke på merparten av kanten.
Platsen är märkligare än den låter. Två långa pilgrimshus, hospedarias, löper i en U-form ut mot havet och slutar i en kyrka. Byggnaderna står till stor del tomma. Bakom dem tar landet slut på hundra meters höjd, och havet fortsätter till Amerika.
Spåren är från yngre juratiden — och grannlokalen är krita
Det här är den uppgift som går fel i nästan allt material om udden, för det finns två skilda fyndplatser med olika ålder, och de blandas ihop.
| Fyndplats | Ålder | Vad som finns |
|---|---|---|
| Pedra da Mua | Jura, 150–140 miljoner år | Kalkstenshällar med spårstigar efter sauropoder |
| Lagosteiros | Krita, 130–120 miljoner år | Två spårstigar efter tvåbenta djur, ett rovdjur och ett växtätande |
Båda klassades som naturmonument genom dekretet 20/97 av den 7 maj, tillsammans med Pedreira do Avelino inne i landet vid Zambujal. Uppgifterna kommer från Sesimbras kommun, som förvaltar dem. Skriver någon "hundrafemtio miljoner år" om Lagosteiros eller "kritatiden" om Pedra da Mua är det fel plats som beskrivs.
Pedra da Mua ligger på den sida av Lagosteiros-viken som du ser från udden, och hällarna står i dag nästan lodrätt — de har tippats upp av tektonik sedan spåren gjordes i vad som då var en plan strandslätt. Det är därför du ser dem i profil, uppe i väggen, i stället för att gå på dem.
Vallfarten byggdes på ett missförstånd
Här kommer platsens bästa historia, och den är kommunens egen. Legenden om Nossa Senhora do Cabo säger att jungfrun kom upp för klippan ridande på en mulåsna, och att spåren i berget är åsnans hovar. Namnet på fyndplatsen, Pedra da Mua, betyder ungefär mulåsnans sten.
Kring den tolkningen växte en av landets större vallfarter fram. Anläggningen du ser i dag byggdes på 1700-talet för att ta emot pilgrimer i stor mängd: kyrkan i mitten och de två långa flyglarna med rum, uppförda kring en öppen plats med utsikt rakt mot havet. Det är alltså en av få platser i Europa där paleontologi och religionshistoria hänger direkt ihop — spåren är verkliga, tolkningen var fel, och den felaktiga tolkningen byggde en vallfartsort.
Vad du faktiskt ser när du kommer
Du parkerar på den öppna platsen mellan flyglarna. Kyrkan är i regel stängd utanför gudstjänsttid; anläggningen har renoverats i etapper och delar är avspärrade. Det som gör besöket är i stället tre saker:
Torgets tomhet. Två långa rader fönster som inte lyser, mot ett hav som saknar horisontlinje i disigt väder. På vintern och tidig morgon är du ofta ensam här, och det är den enda gången platsen fungerar som den var tänkt.
Ermida da Memória, det lilla kapellet ute på själva kanten, med azulejos invändigt. Det står närmast kanten av allt på udden och är den bästa utsiktspunkten. Mer om kaklets roll i landet står i azulejos.
Fyren i den södra änden av området, uppförd i slutet av 1700-talet och alltså en av landets äldsta. Den är i normala fall inte öppen för allmänheten.
Det finns inget staket längs kanten. Klippan är cirka hundra meter hög, underminerad underifrån och rasar bit för bit. Gå inte ut på överhäng för en bild, och gå inte nära kanten i blåst — vindarna på udden är kraftiga och byiga. Det finns ingen bemanning, ingen livräddning och sällan mobil täckning i buktens skugga. Nödnumret är 112.
Var du ser spåren, och var du inte gör det
Spårhällarna syns bäst från utsiktspunkten strax norr om anläggningen, mot Lagosteiros-viken. Ta med kikare — det är åtskilliga hundra meter över viken, och utan förstoring ser du en ljus vägg med skuggmarkeringar. Med kikare ser du raderna av avtryck löpa snett uppåt.
Ljuset avgör allt. Sen eftermiddag ger släpljus över väggen och maximal skuggkontrast i avtrycken; mitt på dagen är väggen platt och du ser ingenting. Det är samma princip som gäller för hällristningarna i Côadalen, och det är skälet till att fotografier av båda platserna nästan alltid är tagna på kvällen.
Att klättra ner till Praia dos Lagosteiros hör inte till det du ska göra. Nedgången är brant och lös, viken har ingen badvakt och klippan ovanför är rasfarlig.
Hur du tar dig hit och vad du gör runt omkring
Bil är i praktiken enda vettiga sättet. Från Sesimbra tar det tjugo minuter på en väg över en högslätt utan bebyggelse, och från Lissabon en dryg timme via 25 april-bron. Bussförbindelsen till udden är gles och opålitlig — kontrollera på plats i Sesimbra samma dag om du tänker försöka. Grunderna finns i hyrbil i Portugal och buss i Portugal.
Räkna med fyrtiofem minuter till en timme på plats. Det finns ingen kiosk, inget kafé och ingen toalett, så ta med vatten. Kombinera med Sesimbra för lunch och med Serra da Arrábida senare på dagen, och tänk på att bilbegränsningen till Arrábidas stränder gäller 07.00–20.00 under badsäsongen. Hela halvön beskrivs i Setúbal och Arrábida.
Vill du ha kontinentens västligaste punkt i stället ligger Cabo da Roca på andra sidan Tejo, och den har både avspärrningar och servering. Cabo Espichel har varken, och det är den enda anledningen att välja Espichel.
Vanliga frågor
Hur gamla är dinosauriespåren vid Cabo Espichel?
Det beror på vilken fyndplats du menar. Pedra da Mua, den stora spårlokalen i väggen ovanför Lagosteiros-viken, är från juratiden och dateras av Sesimbras kommun till 150–140 miljoner år, med spår efter sauropoder. Lagosteiros-lokalen intill är yngre, från kritatiden och daterad till 130–120 miljoner år, med två spårstigar efter tvåbenta djur.
Kostar det något att besöka Cabo Espichel?
Nej. Platsen är öppen och obemannad, parkeringen på torget mellan pilgrimsflyglarna är gratis och det finns ingen entré. Kyrkan är däremot i regel stängd utanför gudstjänsttid, och delar av anläggningen är avspärrade i väntan på restaurering.
Kan man se spåren utan kikare?
Med blotta ögat ser du en ljus klippvägg med linjer i, men du kommer inte att kunna urskilja enskilda avtryck. Ta kikare och kom sent på eftermiddagen, när solen faller snett över väggen och skuggorna i fördjupningarna blir djupa. Mitt på dagen är kontrasten som sämst.
Passar Cabo Espichel för barn?
Bara med tät uppsikt. Klippkanten är hög, oskyddad och underminerad, det finns inget staket längs merparten av den och blåsten kan vara kraftig. Är barnen små håller du dem på torget mellan byggnaderna, som är en stor bilfri yta. Att gå ut mot kanten för en bild är inte värt risken.