Monchique är Algarves gröna rygg: en bergskedja av vulkaniskt ursprung som reser sig drygt två mil norr om kusten och toppar på 902 meter vid Fóia, regionens högsta punkt. Här är det svalare, blötare och tystare än nere vid havet, och den halvtimme det tar att köra upp från Portimão räcker för att byta ut palmer mot eukalyptus och kastanjeträd.
Det som får folk att åka hit är utsikten, termalvattnet och möjligheten att slippa strand en dag. Monchique är en egen kommun, och den tar inte ut någon kommunal turistskatt. Byn i sig är liten — branta gränder, ett torg, en handfull affärer med korkprodukter och sprit — och den som väntar sig en bergsstad i alpin mening blir besviken. Poängen ligger utanför byn.
Fóia är 902 meter och full av antenner
Från Monchique går en asfalterad väg de sista kilometrarna upp till Fóia. Uppe på krönet står Algarves samlade sändarutrustning: master, paraboler och teknikbodar, i en klunga som ingen skulle kalla vacker. Var beredd på det, för alla vykort är tagna med kameran vänd åt andra hållet.
Och åt andra hållet är det bra. En klar dag ser du hela sydkusten i en båge från Portimão bort mot Sagres, Atlanten i väster och det böljande inlandet norrut mot Alentejo. Bäst är det på vintern och efter regn, när luften är genomskinlig. På sommaren ligger ofta ett dis över kusten som suddar ut allt bortom tre mil.
Ta med en tröja. Det är i praktiken alltid tio grader kallare och betydligt blåsigare uppe på Fóia än nere i Portimão, och den som kör upp i shorts efter en förmiddag på stranden ångrar sig inom två minuter. Vill du gå i stället för att köra finns en markerad rundslinga på knappt sju kilometer från byn upp mot toppen, PR3 Trilho da Fóia.
Picota är den finare toppen, och den som kräver benmuskler
Serra da Picota, 774 meter, är Monchiques andra topp och den som verkligen är värd tiden. Det går ingen väg upp. Du går, genom kastanjeskog och terrasserad odlingsmark, och på krönet finns inga antenner — bara klippblock och utsikt åt alla håll. Den markerade leden PR2, Caminho das Caldas–Picota, är 18 kilometer och kuperad hela vägen, så räkna med en heldag och ordentliga skor.
Genom hela bergsområdet går dessutom Via Algarviana, den 300 kilometer långa långfärdsleden GR13 från Alcoutim vid Guadiana till Cabo de São Vicente, uppdelad i fjorton etapper. Monchique-avsnitten hör till de tuffaste och de vackraste. Bästa vandringssäsongen är oktober till maj — inte högsommaren.
Vattnet i Caldas är Portugals mest alkaliska
Sex kilometer söder om byn ligger Caldas de Monchique, en liten samling pastellfärgade hus i en fuktig ravin där varmt källvatten kommer upp ur berget. Vattnet har ett pH kring 9,5, vilket gör det till det mest alkaliska i Portugal, och det är rikt på bikarbonat, natrium och fluorid. Traditionellt har det använts mot luftvägsbesvär och besvär i leder och muskler.
Kungen João II reste hit 1495 i hopp om att kurera sin sjukdom. Det hjälpte inte — han dog i Alvor senare samma år — men besöket gjorde platsen berömd, och Caldas har varit en kurort på och av sedan dess. I dag drivs anläggningen som en termal spaanläggning med hotell, den enda i Algarve. Öppetdagarna för själva spat är begränsade och har ändrats flera gånger, så boka i förväg i stället för att köra upp på vinst och förlust.
Sitt ner en stund i ravinen även om du inte badar. Det är den enda platsen i Algarve som luktar fuktig skog.
Branden 2018 syns fortfarande i landskapet
Den 3 augusti 2018 började en brand i Monchique som brann i åtta dygn och blev den största i Europa det året. Den brända ytan anges till mellan knappt 27 000 och drygt 27 600 hektar beroende på om man går på den portugisiska sluträkningen eller på det europeiska skogsbrandsystemet EFFIS. Sextiotvå permanentbostäder och ett femtiotal fritidshus förstördes, drygt fyrtio personer skadades och hundratals evakuerades.
En av orsakerna som utredningarna pekade ut var monokulturen: eukalyptus utgjorde vid brandtillfället en mycket stor andel av Serra de Monchiques trädbestånd, och eukalyptus brinner explosivt. Den brinner också tillbaka snabbt, vilket är varför sluttningarna är gröna igen. Kastanjer, korkekar och medronheiro-buskar tar betydligt längre tid, och på flera sluttningar står fortfarande svartbrända stammar kvar mellan den nya grönskan. Det är inte förfall — det är hur ett landskap ser ut åtta år efter en storbrand.
Medronho: sprit man ska ta på allvar
Medronho är frukten från jordgubbsträdet, en buske som växer vild i bergen, och aguardente de medronho är det destillat som görs på den. Medronho do Algarve är skyddad ursprungsbeteckning (IGP) och får bara produceras i kommunerna Monchique, Silves, Aljezur och Vila do Bispo, med hela cykeln — råvara, destillering, lagring — innanför det området.
Den serveras i små glas efter maten och den är stark. Den hembrända varianten som säljs i plastflaska längs vägarna faller utanför IGP-reglerna och varierar kraftigt i kvalitet. Kör du själv: låt bli. Hela vägen ner är kurvig och brant, och ett glas medronho är inte ett glas vin. Reglerna för rattfylleri och vad som gäller på portugisiska vägar går vi igenom i köra bil i Portugal.
Vägen upp är inte en motorväg med utsikt. N266 från Portimão klättrar i tvära hårnålskurvor med berg på ena sidan och stup på den andra, och den delas med långsam lokaltrafik, cyklister och emellanåt getter. På vintern kan dimma lägga sig över krönet på minuter. Räkna med minst fyrtio minuter från kusten trots att avståndet är kort, och kör inte upp för att se solnedgången om du inte är bekväm med att köra ner i mörker.
Så tar du dig hit
Från Faro flygplats är det knappt en och en halv timme: A22 västerut — avgiftsfri sedan 1 januari 2025 — till Portimão, och sedan norrut på N266. Med hyrbil är Monchique en självklar halvdagstur från nästan hela västra och centrala Algarve.
Utan bil är det svårare. Det går ingen järnväg upp i bergen; närmaste station är Portimão, och därifrån går buss till Monchique några gånger om dagen med glesare turer på helgerna. Det räcker för ett besök i byn men inte för att komma upp till Fóia, dit det inte går kollektivtrafik. Delar man en taxi upp och går ner blir det en bra dag — nedstigningen till byn är enkel och mest utför.
Monchique kombineras naturligt med Silves, fyrtio minuter söderut, eller med västkusten över bergen i väster. Vill du väga bergen mot kustorterna finns hela jämförelsen i var du ska bo i Algarve, och vandringsnätet längs västkusten beskriver vi i Rota Vicentina.
Vanliga frågor
Är det värt att åka upp till Fóia?
Ja, om sikten är god och du har bil. Vägen är asfalterad hela vägen upp, det finns parkering på toppen och utsikten över hela sydkusten är den bästa i regionen. Är det disigt nere vid kusten är det ofta disigt uppifrån också, och då är Picota eller Caldas de Monchique ett bättre val samma dag.
Tar Monchique ut turistskatt?
Nej. Monchique är en egen kommun och finns inte bland de sju Algarvekommuner som har ett gällande regulamento om kommunal turistskatt. Bor du en natt i bergen tillkommer alltså ingen avgift per person. Vad som gäller i övriga kommuner står i turistskatt i Portugal.
Hur mycket kallare är det i Monchique än vid kusten?
Flera grader, och skillnaden växer med höjden. Uppe på Fóia är det regelmässigt kring tio grader kallare än på stranden i Portimão samma eftermiddag, och dessutom mycket blåsigare. På vintern kan det snöa på krönet, vilket är sällsynt nog att det blir nyhet i regionpressen när det händer.
Går det att bada i termalvattnet i Caldas de Monchique?
Ja, men inte spontant på en promenad. Vattnet används i den termala anläggningen på plats, och tillgången kräver bokning och gäller vissa dagar i veckan. Det finns ingen fri varm källa att kliva ner i. Själva byn är däremot fritt tillgänglig att gå runt i.
Syns brandskadorna från 2018 fortfarande?
Ja, men mindre för varje år. Eukalyptusen har skjutit nya skott och gjort sluttningarna gröna igen, medan kastanj och korkek återhämtar sig långsammare. Kör du de mindre vägarna väster om byn ser du fortfarande svartbrända stammar och enstaka husruiner mellan den nya växtligheten.